Lite luft mellan tankar

Long gone, kanske ska vi ge upp och lägga ner. Eller kanske inte. Idag fyller min syster 19 år plus 3 dagar, ska firas med Släkt och Present. Ett litet husdjur till lilla madame och min rödblinkande gnagare är åter bara MIN. så wonderful. Kanske blir mer tangentbordtankar nerbankade. Jag 
bankar frenetiskt och hårt,
syster kan inte sova i rummet bredvid.
Jag ligger vaken och analyserar och tänker. I retroperspektiv och distanserat kommer allting åter men det är bra, med tid som mellanrum kan jag förstå lite bättre, orka och våga, metodiskt går jag igenom. 
En shoppingrunda i London har avverkats och London innebär hemmakänsla, jag älskar stora städer. Jag är tvärtemot alla andra, blir stressad ute på landet när inget händer och lugn när ljudet och människorna och valmöjligheterna staplas på varandra. Har blivit närmast besatt av att åka till NY. Jag har jobbat som en tok i oktober och i november får vi se hur långt det räcker...men det borde! Påminner mig om att jag ska maila till damen där borta, hinner aldrig. Pappersbrev är kanske the way to go. Jag saknar vännen väldigt.
Jag jobbar hela tiden, ca 140 timmar denna månad. Får det får jag ut ca 11000...det är helt bisarrt. Jag är ensam och har knappt nån hyra men kollegor har barn och hus och mat etc och allt ska gå på den fjuttlönen? Jag kommer Inte att bli detta när jag blir stor. Utbildning viktigast. Det vet jag. Men inte gör jag så mycket åt det denna terminen heller. Jag har dumpat alla ämnena t.o.m engelskan till slut, som jag älskade men jag kom lite efter och då är det Försentförsent. Mvg eller ig är min paroll. Ska däremot göra prövning i historia om nån vecka. Har läst historiaboken och insett att jag tack vare en dålig lärare för längesen hade glömt bort hur mycket jag tycker om historia. Fint att intresset är åter.

Träffar heta mannen, leker duktig dotter, fixar vänskapspluspoäng på olika sätt och lagar hål i historien och i människor jag tagit i sönder, men allra mest lagar jag mig själv.

Och så lyssnar jag på Leonard Cohen, den enda som överlevt för mig år efter år, han kommer överleva mig också. Men allra mest läser jag böcker som vanligt. Måste puffa för "tillsammans är man mindre ensam". Åh jag älskar. Hundra procent min typ av litteratur. Svåra söndriga människor, les miserables som inte passar samhällets normer som bär på massa Heavy stuff och som otippat möts och sakta men säkert blir dom lite lagade. Igenkänning och efteråt 
är man själv lite lättare för det finns hopp
även för oss.
Började också läsa "vindens skugga" och släppte aldrig. Ska skriva kärleksbrev till författaren och be honom skriva något mer, som trots miljonupplagor så uppenbart är skrivet för just mig.