Kanske var att ta ut segern i förskott ang. yogan?! Skulle hem till elisabeth idag och göra yoga tidigt, hon skulle ändå vara uppe med hunden. Ringde precis, då har hon somnat på soffan "kan jag ringa dig sen?". Jojo. Blir nog ingen yoga idag. Själv tänkte jag i vart fall skylla på att det blöder i mitt öra för att slippa.
Kanske ska utveckla det här med örat. Det var så här att jag var hos min kära öronspecialistläkare igår. Som vanligt pratar och gullar hon med mig som om jag vore 5 år gammal. Första gången blev jag lite förnärmad, men en annan gång var min mamma med och fick samma slags behandling så uppenbarligen pratar läkaren så med alla. Nu tycker jag det är härligt och ser framemot att gå dit, känner mig så ompysslad när jag kommer därifrån! Förutom igår då- hon skulle då "dammsuga" mina öron med en specialsug. Trevligt? Inte. Alla som gjort det vet att det känns som att försöka suga ut hjärnan genom örat och att det gör vrålont. I vanliga fall. Igår gjorde det så ont att jag reflexmässigt nästan slog till läkaren. (cred till henne, hon hotade inte med polisanmälning utan var helcool:"ta ner handen och försök andas genom munnen") Man undrar ju när man sitter där om det här verkligen kan vara så bra? Men det är ju inte jag som är specialist så man uthärdar. Till dramats höjdpunkt som jag redan nämnt: igår kväll började det alltså blöda ur örat. Får lite lagom panik, tänk om trumhinnan gått sönder och nu kanske hjärnsubstans kan rinna rakt ut? Och andra liknande överdrivna tankegångar. Ett trauma som kommer sitta länge i minnet.
Jo alltså, jag mår ju bra nu igen, men min
hypokondrikervän E skulle absolut godtagit
det som giltig frånvaro och så skulle vi bakat kakor istället.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar